ayudame

 

Känslan av inte riktigt räcka till. 

 

De dagar de känns som att man sprungit som en jojo från det ena till det andra för att kunna finnas och stötta så mycket man kan.De dagar man går och lägger sig kvällen och inser att man inte fått gjort något av det man själv planerade in att göra, endast för att man ägnat all tid åt att hjälpa andra.

Inte för att man ångrar den hjälp man gett, eller den tiden som lagts ner för att hjälpa. Att kunna finnas där för dem som betyder mest i ens liv måste vara något av det finaste som finns. Nej. Känslan som jag vill få fram är den där känslan av att inte räcka till. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du gav av dig själv. Du känner dig otillräcklig ändå. Vad du än säger, gör eller hur du agerar. Oberoende av hur mycket tid du lägger ner så räcker det inte. Det svider i magen eftersom du tror att personen du hjälpt, eller vill hjälpa, kanske egentligen inte blev hjälpt. Eller fick det stöd han/hon egentligen behövde.

Känslan av att mötas av ett ledset ansikte på morgonen och automatiskt tro at det är ditt fel. Och är det ditt fel så beror det på att du är en hemsk människa och du måste ställa allting till rätta igen. Det vilar på ditt ansvar att de närmsta omkring dig har det bra.

Du tror att du är orsaken andras lidande och lycka. 

 

Varför känner man såhär? Finns det inprogrammerat i vissa av oss att aldrig vara nöjda med det vi ger? Det finns väl inget som säger att man måste vända ut och in på sig själv varje gång man ser någon som inte mår hundra bra? Man kan kanske inte alltid hjälpa alla, och ibland är problemet kanske inte ditt att lösa.

Hela världen är inte ditt ansvar.