Världsprematurdagen igår.
Önskar kanske att Dominick valt att stanna kvar någon vecka till i min mage. Det var en något jobbig start vi hade, med infektion och andningshjälp. Andningsuppehåll, gulsot och blodtransfusion. Att ha honom ständigt uppkopplad på EKG och stirra på den så fort siffrorna började gå ned och be en snabb bön om att de inte skulle falla för lågt. Hur man intalade sig själv att inte bli för glad när de ökade igen för man visste att de när som kunde sjunka farligt lågt igen.
När bakslagen kom och man kände förtvivlan över att inte kunna hjälpa sitt eget barn. Oförmågan att räcka till. Att jag som mamma inte kunde hjälpa min son.
De första nätterna, när han inte fick sova hos oss utan på övervaket, hur jag vaknade hela tiden och undrade var mitt barn var. Varför var han inte hos mig? Det enda jag ville var att få ha mitt barn hos mig och sorgen i att inte få ha det.
Men vi kämpade oss igenom den tiden. Vi fick komma hem och vi har även blivit av med sonden.
Med facit i hand så vill jag inte ha det gjort på något annat sätt. Det här är vår resa. Den är helt unik och bara vår.
Tack älskade son för allt du lärt mig om livet, på bara tre veckor dessutom! Vart ska den här resan sluta? ❤️
