eftersom jag inte haft något internet så har jag inte kunnat blogga om det som hände mig i fredags.
Men, bättre sent än aldrig!
Så.
jag var alltså ute med Besos under lunchen. Har ju VFU, så rastade hunden medans barnen käkade lunch.
Eftersom jag ju är som jag är., hoppade jag runt som en annan galning. Helt plötsligt far jag genom marken. Jag minns att det enda jag tänkte var typ. "va fan..?". Sedan landar jag i geggan på brunnens botten. Det enda läskiga var egentligen innan jag visste om jag skulle fara ännu längre ner. För inte visste jag hur djup brunnen var?! Vem jag ringde först..? Mamma såklart! Vadd? Alla människor som trillar ner i en brunn vet att man ringer mamma först. Vad annars?
Jag tror jag sa till mamma att jag stod i brunnen på Savannen och inte kom upp. Hon måste ha hört på min röst att jag talde sanning, för hon sa bara att hon skulle lösa det och sedan la vi på. Strax därefter ringer en kvinna från larmcentralen. Hon frågar var jag befinner mig, och sedan undrar hon om jag sitter fast, om jag har ont eller om jag är skadad på något annat sätt.Svaret på samtliga frågor är nej. Jag mår fint, jag kommer bara inte upp!
Kvinnan stannar i telefon med mig tills brandmännen dyker upp. De hissar ner en stege som jag klättrar upp på. Förutom skrubbsår på knäna är jag helt OK! Dagen efter hade jag lite ont i ryggen.. men annars. Inget.
Jag vill påpeka att brunnen vanligtvis är grästäckt. Alltså var det inte så att jag misade att det var en brunn under snön, utan brunnen fanns under gräset under snön. Brunnslocket var tydligen märkt av tidens tand, som snubbarna från tekniska kontoret sa. Kanske är en tanke att kontrollera grästäckte brunnslock mellan varven..?!
Besos var förresten jättesöt medan jag var nere i brunnen. Han stod o tittde på mig, försökte gräva sig ner till mig. Men framför allt så stannade han hos mig. Tack o lov var han lös. Gud förbjude att han var kopplade så att jag hade dragit med mig honom ner.. Hemska tanke.
