ayudame

Sitter och kollar på den här filmen samtidigt som jag läser. jag vet, en del tycker att det är knäppt att ha ljud i bakgeunden när man läser. Men jag gillar inte att ha det knäppttyst. Omvärlden ter sig mycket mer levande om man hör något. Som radion, en film eller musik.

Tror dock jag har feber, har inte vågat ta tempen.. hehe. Kan ju hoppas man inte blir inringd imorgon.. Sulle vara gött att få vila en dag till.

Ha d !

Jag blir föbannad när folk säger att adoperade barn ska vara tacksamma för att de blev adopterade. Som om jag skulle gå runt och vara tacksam för att mina föräldrar adopterade mig. Jag kan ju lungt påstå att jag vid 2,5 års ålder, när två främmande människor släpade bort mig från min hemmiljö, då var jag inte särskilt tacksam. Varför skulle jag vara det? Jag BAD inte om att få bli adopterad.. ärligt talat var jag nog ganska förbannad på de där människorna som bara "tog" mig med mot min vilja. Men jag hade ingen talan.. ingen frågade vad jag ville. Och visst, det fattar ju jag med att det skjlle inte fungera, och jag vet att mitt liv antagligen är mycket bättre här i Sverige än vad det skulle varit om jag bott kvar i Colombia, men å andra sidan, hade jag bott kvar i Colombia så hade jag inte vetat om något annat. Som jag nu inte vet om något annat än att vara adopterad. Så vad har jag att jämföra med? Jag vet ju inte hur det känns att inte vara adopterad. Det är som att fråga en mörkhyad människa hur det är att vara ljushyad.. hur fan ska de veta det?

Sen blir jag arg när folk ser adoption som något negativt.. att adpotera är fasen inget negativt! Inte en "sista utväg" för de som inte kan få biologiska barn. Ser man adoption som det tycker jag faktiskt inte att man ska adoptera. Man ska adoptera om man känner att man vill..  Man ska adoptera om man känner sig redo för att bli mamma/pappa. Att få ett barn är en otroligt fin gåva, oavsett om det är ett biologiskt barn eller inte. Adopterade barn blir inte annorlunda mot bilogiska barn. Vi är precis likadana. Den enda skillnaden jag kan komma på är att vi ibland funderar över våra rötter.. det  är ju inte direkt så att vi kan sätta oss och kolla i fotoalbum för att se om vi liknar farmor eller mormor.. Det är lite mer komplicerat än så. Och visst kan man kanske ibland känna att man saknar en del av sin egen historia. Jag själv vet ju ingenting om mina två första år. Det kommer alltid att bli ett mysterium, antagligen.  Men att vi skulle bli sämre eller bättre männsikor pga av adoptionen är verkligen inte sant. Vi formas efter våran uppväxt.. inte varifrån vi kommer. Iallafall tror jag att det är så. Men vad vet jag?

Att föräldrar skulle älska sina biologiska barn mer än sina adopterade är också något jag inte fattar hur folk kan tro. Som om jag inte skulle älska mina syskon för att vi inte är biologisk släkt med varandra. Men de är ju ändå mina syskon. Även om vi inte hålls ihop av blodsband hålls vi ihop av syskonkärlek.
Som man säger: Some Bonds Are Stronger Than Blood.
Som kärleken mellan adopterade.