ayudame

Fika efter förlossningen :)

 

Jag hade en del saker inplanerade torsdagen den 25:e oktoboer 2018, vecka 33 i graviditeten, och det första på dagordningen var att ta en promenad med hundarna. Eftersom jag skulle skriva på hyreskontraktet till min nya lägenhet för att få nycklarna dit samma dag tänkte jag och mamma börja flytta lite saker samma eftermiddag. Så jag tänkte svänga inom Willys för att köpa någon god lunch. Nästan framme högg det till i magen, så där så att jag var tvungen att sakta in lite och andas några gånger. Reflekterade inte så mycket över det eftersom jag haft lite som lätt mensvärk några dagar. Fortsatte gå men strax efter började det rinna längs benen. Det kändes väldigt märkligt och min första tanke var att jag kissat på mig. även om jag egentligen förstod att jag inte gjort det. Jag var ju inte ett dugg kissnödig och det kändes inte direkt som att kissa. Gick in på Willys kundtoalett för att kolla läget. Jag var ordentligt blöt nu, och det foirtsatte rinna längs benen. Gick ut till hundarna och skrev till Michael. Minns att jag inte vågade skriva att mitt vatten gått för jag var ju inte säker. Efter att ha pratat med Michael ringde jag förlossingen i Borås. Jag blev tillsagd att gå hem och ta på mig en binda för att se om det fortatte läcka. Jag skulle återkomma efter en timme. Ringde mamma och bad henne hämta mig. Hemma byter jag byxor, ser på youtube och försöker slappna av. Efter en timme ringer jag till förlossningen igen. När hon får veta att jag bytt binda igen och läckt igeom så ävevn de torra byxor jag bytt till blivit blöta. Då ber sköterskan mig att komma till förlossningen, och förbereder mig på att om det är så att det är vattnet som gått så kommer jag få stanna över eftersom jag bara är i vecka 33 (32+2). Då ringer jag Michael och ber honom komma samt att jag ringer mamma och undrar om hon kan skjutsa oss upp. 

 

När de samtalen var gjorda plcokade jag fram listan med saker att packa i BB-väskan som jag skrivit och börjar packa. Ibland är det bra att vara förberedd! Eftersom jag börjat packa inför helgens flytt får jag rota runt i flyttkartonger och påsar. Klockan 11.00 möter jag upp mina hyresvärdar för att skriva på hyreskontraketet oxh får nycklarna, Bra känsla det! Går hem och fortsätter packa. Känns bra att hålla händerna sysselsatta. Inte tänka för mycket. Men jag var inte speciellt nervös. Spänd och förväntansfull snarare. Någonting kommer hända. Men frågan är vad.

Nästan prick klockan 12.00 kommer Michael och strax efter dyker mamma upp. Vi packar in oss i bilen och åker upp till Borås, där vi på förlossningen möts av en sjuksköterska som visar in oss i ett mottagningsrum. Jag får ta på mig en av deras stora, obekväma, bindor och blir uppkopplad för att se hur bebisen mår. Det känns skönt när hon säger att bebisen mår bra och att han ligger med huvudet nedåt. 

För att konstatera vattenavgång får jag göra ett vaginalt ultraljud där det framkommer klart och tydligt att det är vattnet som gått, samt att min livmoderhalstapp är förtkortad. Därefter görs ett "vanligt" ultraljud där man kollar bebisen. 

 

Under hela tiden är de väldigt bestämda med att bebisen absolut inte kommer innan vecka 34. Det eftersom det är först då som lungorna är utvecklade. 

Vi blir inskrivna på förlossningen då de vill ha kvar mig över natten. Dels för observation men också eftersom jag ska ha kortisonsprutor. 

På kvällen får vi gå upp en våning till neonatalen där prematurfödda bebisar vårdas och säga hej. Känns bra att veta vart min son kommer när han föds. 

 

Natten till fredag börjar jag få lite ont i magen och vid sju tiden på morgonen har jag värkar/sammandragningar. Kallar på sköterskan och får göra ett vaginalt ultraljud igen, där det visar sig att livmoderhalstappen är ytterligare förkortad. Jag får kortsionspruta nummer två och får dropp som ska hämma värkarna, vilket den gör. Blir beodrad att vila resten av dagen så det gör jag. Michael och jag spelar spel, äter och sover. Men, klockan 19 på kvällen har värkarna återkommit så pass att jag blr uppkopplad för att kolla av värkarnas intensitet mm. Kommer ihåg hur vi satt och kollade på skärmen och såg hur siffrorna ökade i takt med att värkarna tilltog i styrka. Dock tyckte inte sköterskan att det visad tillräckligt så jag får ta det bad jag bett om tidigare. Under badet är värkarna så pass så att jag behöver andas igenom dem. Det känns nu. Efter badet blir jag uppkopplad igen och 20.15 är värkarna så pass intensiva att vi kallar på sköterskan igen. Hon konstaterar att jag är öppen åtta centimeter och att förlossningen är på gång. Blir genast förflyttad till en förlossningssal. 

Medan jag väntar på att öppnas ytterligare ligger jag på vänster sida med höger ben upp. Michael står framför mig. Det enda smärtstillande jag får är lustgas, finns ingen mening med att få något annat eftersom jag redan är öppen så pass mycket. 

Michael ger mig saft, röd saft, och jag drar och sliter i honom (stackarn!) under varje sammandragning. Klockan 23 får jag dropp som ska få värkarna att bli längre eftersom de är för korta föt att jag ska hinna krysta tillräckligt. Minns att jag var mindre glad över det eftersom jag inte alls ville att smärtan skulle hålla i sig under en längre stund. Inte för att någon frågade om min åsikt, hehe. Under krystarbetet lpg jag på rygg och bebisen kom, klockan 00.07 på två krystvärkar. 

Jag fick se honom, Michael fick klippa navelsträngen och sedan tog sköterskorna och läkarna från Neonatalen över i ett rum bredvid. Michael följde med dem, vilket vi hade blivit förberedda på och det kändes skönt att veta att en av oss fick vara med hela vägen. 

 

Jag minns inte att jag någon gång innan eller under förlossningen var orolig eller rädd. Jag försökte fokusera på att vara lugn, andas och litade på barnorskorna och läkarna. 

Att föda ett barn är en sjuk känlsa. Jag har aldrig förut varit spå  förundad eller fascnerad över min egen kropp och dess förmåga. Det är verkligen det häftigaste jag gjort och det mäktigaste jag upplevt. 

 

.. men mer om det, och om tiden på Neonatalen i ett annat inlägg. 

 

Tack för att Du läste.