Jag kollade på en film idag som handlade om en tjej som aldrig släppte nån nära inpå sig för att slippa bli sårad. Gissa om jag kände igen mig i det?!


Jag anser iallafall själv att jag tar avstånd till nästan alla, för den dagen de sticker mig i ryggen, vilket jag är övertygad om att de kommer göra, känns det inte lika mycket. Visst kommer jag att bli sårad och visst kommer det att göra ont. Men inte lika mycket som om jag verkligen hade gått in för att lära känna personen och öppnat min själ för denne.

Jag har verkligen fått kämpa för att INTE vara för öppen, och jag kan nog med all sannolikhet säga att de flesta tror sig känna mig väldigt väl. Men det är npg för att jag ger det intrycket som en ganska öppen människa. Eller gör jag det? Nu när jag tänker efetr är jag nog ganska tyst. Nä, det överlåter jag till andra att begrunda.

Vad jag menar är att jag inte vill lära känna nya människor allt för väl eftersom jag vet hur det känns att bli sårad. Lämnad utanför eller bortglömd. Det gör så in i helvet ont. Ett tag försökte jag till och med ta avstånd från mamma och mina syskon.. det gick riktigt bra ända tills den dagen jag insåg att man inte kan stänga de människor som man älskar mest av allt, och som älskar en tillbaks, ute. Det funkar bara inte. Men alla andra stängde jag ute. Och gör det fortfarade i viss mån, även fast jag nu försöker att lita på männsikor i min omgivning. Jag kan helt ärligt säga att jag inte litar på nån eller något till hundra procent. Det gör jag bara inte. Ett löfte är inte så starkt som många tror. Ett löfte bryts så lätt, skilsmässopapper skrivs på utan att man ens orkar läsa det finstilta. Förhållanden bryts som om de vore tandpetare. Männsikor kastar bort tillfälligheter för att de inte orkar titta tilllräckligt noga. Once in a lifetime händelser sker aldrig för att man inte orkade lyfta luren.

I den där filmen som jag såg berättade någon för hon, huvudrollsinnehaveren, att de flesta behöver en hel arme för att skydda sig. Hon behövde ingen arme för hon skyddade sig så bra själv. Dvs hon lät ingen komma tillräckligt nära. Är inte jag sån med? Jag vet att jag stöter bort männsiskor. Jag vet att jag byggde upp en osynlig mur runt mitt hjärta , om jag får vara lite poetisk, när pappa lämnade oss. Jag vet det, och ändå gör jag inget åt det. varför? För att jag trivs i min ensamma tillvaro? Som att sitta i ett rum fullt med männsikor och skrika utan att nån hör mig för muren som jag byggde upp runt mig själv.
Så egentligen hjälper jag ju inte mig själv på det här sättet. Det blir ju bara värre.
Ensam är stark heter det ju, frågan är bara hur länge.