"Katerine, du måste börja tänka på att tala tydligt så att man kan höra vad du säger". Den meningen fick jag höra jämt och ständigt när jag växte upp. Det trots att jag i princip alltid satsade stenhårt på att tala tydligt och artikulerat var
gång vi mötte nya människor.
Känslan när man tar i från tårna för att den man talar till ska uppfatta vad du vill ha sagt, och det enda man bemöts med är ett leende, ett skak på huvuder och en blick som vänder sig ifrån dig. Som så tydligt visar att dina ansträngningar var för
gäves. När folk undviker att samtala med dig. För om du inte kan utrycka dig så att de förstår, då kan du inte heller bli talad till. Varför utsätta sig för risken att prata med någon som inte kan prata tillbaka?
När jämnåriga pekar finger och skrattar när du försöker ta del av en diskussion. När de härma ditt sätt att tala. När du då bir tyst och istället får höra att du är för tyst och tråkig.
När man skalar bort sin personlighet för att kunna formulera och uttrycka det man vill ha sagt på ett sätt som man vet att mottagaren är förmögen att ta till sig. Det får en att känna sig tråkig, grå och alldeles för opersonligt korrekt. Men man måste,
för det man måste förmedla får inte uppfattas fel. Eller, så finns inte energin att säga det två gånger.
När läraren ställer en fråga och du kan svaret men inte räcker upp handen. Eller när dina kamrater för en diskussion där du egentligen har en massa realtiv information att dela med dig av. Men du gör inte det. Du förblir tyst och
uppfattas därmed som att du inte har kunskapen.
Varje gång du känner dig dum. Inte för att du inte kan svaret, dum eftersom du inte vågar prata´. Eftersom du vet om att det som sägs verbalt troligtvis inte kommer formuleras likadant som den tanke du redan skapat. En tanke som går helt i linje
med ämnet. En tanke som folk kommer lyssna på, ta in, smälta, argumnetera emot eller hålla med. En tanke som kommer elda på diskussionen, ge läraren svaret på sin fråga och dig en stjärna i boken.
Som LKG-barn har jag i princip alltid fått höra att jag pratar dåligt. Att jag måste lära mig att tala tydligt, långsamt och välartikulerat så folk i min omgivning hör vad jag säger. Att det är upp till mig att se till så att samtalet fungerar.
Just den meningen, du måste tänka på att tala tydligt. Men det är ju det jag gör! Det är DÄRFÖR det blir fel. För att jag tänker för mycket. Överanalyserar. Spänner mig så att alla ord kommer ut fel.
Och vet ni, det var faktiskt inte bara upp till mig att tala tydligt så att ni skulle förstå. Det var lika delar upp till er att vilja förstå. En konversation kräver två personer. För herregud vad mitt självförtroende har fått käftsmäll på käftsmäll på
grund av mitt talfel. Det finns så mycket talrelaterat som ger mig ångest.
Jag har tvingats bygga upp mitt självförtroende att tala bit för bit. Det är en lång väg kvar. Men jag jobbar på det.
Rom byggdes inte på en dag vetni!
