egentligen... om man tänker efter, varför är vi rädda för döden? jag menar.,. hallå. vi ska dit. det spelar ingen större roll om vi lever i tio år eller femtio år eller hundrafemtio år. Vi kommer att dö. Så är det inte bättre då att oroa sig över vad man ska fylla alla de där åren med.. Som man säger.. " Fyll inte livet med år utan åren av liv" Säger inte det ganska mycket?

Så varför tvekar man då när man får chansen?

Läste om en tjej.. hon hade cancer. Hon var intre rädd för att dö.. hon var rädd för att hon skulle missa något av livet. Hon var väl ungefär tio- tolv år den här tjejen.

Och visst. jag håller med henne. Det värsta är väl att när man inser att man faktiskt ska dö, att man saknar något. Att man inte tog chansen när den väl fanns där. Eller att man aldrig upplevde livet på det sättet man ville. Eller att man strävade efter perfektion så mkt att man inte stannade upp och glädjes åt det man redan hade. Kanske en underbar familj. Eller en bra kompis. Eller kanske man just hade fått Godkänt i sitt hatämne i skolan?

Lycka är inte att få allting så perfekt som möjligt. Lycka är att vara glad för det man har. Inte nödvändigtvis tacksam, men glad.

Egentligen tror jag alla - speciellt jag- är mer eller mindre dåliga på att inse vad livet kan erbjuda. Öpnna ögonen och lev!



Förresten!  Hittade den här på Internet!

"Älska mig för den jag är"

Jag har aldrig riktigt kommit underfund med varför mannens och
kvinnans sexualdrift skiljer sig så mycket. Jag har aldrig heller
förstått det där med Venus och Mars. Jag har aldrig kommit underfund
med varför männen tänker med huvudet och kvinnor med sina hjärtan.

Till exempel. En kväll förra veckan gick min flickvän och jag till
sängs. Passionen börjar glöda i sovrummet, När hon till sist säger,
"jag känner inte för det, jag vill att du bara ska hålla om mig".

Jag sade "VA??!! vad var det där?!".
Så säger hon dom orden alla pojkvänner fasar att höra....
"Du är inte tillräckligt i kontakt med mina emotionella behov som
kvinna, för att jag ska kunna tillfredsställa dina fysiska behov som
man".

Hon besvarade min frågande min med att säga, "Kan du inte bara älska mig
för den jag är och inte vad jag gör för dig i sovrummet?". När jag
förstod att inget skulle hända den natten så somnade jag.

Nästa dag så tog jag ledigt från jobbet för att vara med henne. Vi
gick ut och åt en fin lunch och gick och shoppadei ett stort, stort
onämnt shoppingcenter. Jag gick med henne i affärerna när hon provade
flera olika verkligt dyra klädesplagg.

Hon kunde inte bestämma sig vilken hon skulle ta, så jag sade åt
henne att vi tar alla. Hon ville ha skor som komplement till hennes nya
kläder. Så jag sa att vi får köpa ett par till varje ensemble.
Vi gick sedan till juvelavdelningen där hon valde ut ett par
diamantörhängen.
Tillåt mig säga..... Hon var så upphetsad! Hon måste ha trott att jag
var ett steg från mentalsjukhuset.
Jag började tro att hon testade mig när hon frågade om hon kunde få ett
tennisarmband,
när hon inte ens kan spela tennis.
Jag tror att hon trodde jag var knäpp när jag sa, "Det går bra älskling".

Hon var nästan nära sexuell tillfredställelse av allt shoppande.
Med ett jättestort leende sade hon till sist,
"Jag tror att det är allt älskling, vi går och betalar".
Jag kunde knappt hålla mig när jag till sist sade, "Nej älskling, Jag
känner inte för det".

Hennes ansikte blev helt vitt och hennes haka föll till marken med ett
förvånat "VA?". Jag sade sedan "Älskling, jag vill bara att du håller i
sakerna en stund. Du har inte tillräcklig kontakt med mina
finansiella behov som man, för att jag ska kunna tillfredställa dig som
kvinna".

Sedan när hon såg ut som om hon skulle döda mig, fortsatte jag,
"Varför kan du inte älska mig som den jag är istället för dom saker
jag köper åt dig?".

Tydligen kommer jag inte att ha sex ikväll heller.