ayudame

Som adopterad får jag ofta höra frågan "Var kommer du ifrån, egentligen?", eller "Vad har du för ursprung?". Det låter kanske konstigt att det är svårt för mig att svara på dem. Men när jag säger att jag kommer från Halmstad får jag oftast följdfrågan "men inte är du väl född där?". Nej, jag är född i Colombia. Ett annat land, en annan kultur, av en kvinna jag kallar mamma men aldrig fick chansen att lära känna. Jag tänker mig själv som Colombian, men jag tänker mig även som svensk. Jag är svensk medborgare, jag är uppväxt i Sverige med svenska föräldrar och jag har firar svenska högtider. Dock har jag aldrig fullständigt fått känna mig helsvensk av samhället. Jag hamnar utanför den svenska normen. Dels på grund av mitt utseende. Nej, jag är inte blond och blåögd direkt. Men av folk i min omgivning har jag fått höra att jag är inte heller "utländsk" eftersom jag är alldeles "för svensk". I gråzonen mellan svensk och icke svensk. Där hamnar jag. Så oavsett hur svensk jagv känt mig har jag aldrig tillåtits att vara svensk. Folk i min omgivning har påmint mig om mitt utanförskap. Jag är tacksam mot mina föräldrar som gjorde mig trygg i min adoption. Som pratade med mig och tillät mig att vara både Svensk och Colombian. För mig är det en självklarhet att vara både och, vilket gav mig tryggheten att besvara människors nyfikna frågor. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var tröttsamt att behöva förklara hela sin livshistoria när man får den enkla frågan: Var är du ifrån?

Det har varit stressande ibland. Att inte kunna ge utförliga ordentliga svar när folk frågat mig om Colombia. Jag var förvisso drygt två år när jag blev adopterad men jag har inga minnen därifrån. Folk har utgått från mitt utseende när de ställt frågor om mitt hemland. Frågor som jag inte kunnat svara på. Jag vet ju att de fråga av nyfikenhet och för att visa intresse. Men känslan hos mig när jag  inte kunna svara på dessa frågor har varit en känsla av otillräcklighet. Känslan att svika mitt hemland och mig själv. Att känna sig otillräcklig och utanför.  

En sak som jag fått försvara mycket under mitt liv är de känslomässiga banden jag har till min familj. Jag har tappat räkningen på de gånger folk har frågat mig vem min riktiga mamma är. Jag svarar alltid likadant, att min biologiska mamma födde mig, men att min mamma är Ingela. Hon som adopterade mig, fostrade mig men framförallt hon som älskar mig villkorslöst. Jag kan inte räkna alla de gånger folk protesterat mot detta. Att Ingela, min mamma, inte är min rikitiga mamma, att hon inte kan älska mig på samma sätt som hon skulle älska ett biologiskt barn. Till en början kommer jag ihåg att jag proteseterade, det var främst när jag började i förskoleklass. Men efter ett tag insåg jag att det var en diskussion som var omöjlig att prata sig ur. Hur försvarar man en känsla? Jag lärde mig dock att inte alltid lyssna på andra. Vad folk tror sig veta om mina känslor är inte alltid det jag känner och jag har ingen skyldighet att förklara mig för dem. Jag kan fortfarande bli arg och upprörd över att folk faktiskt sa till mig när jag var yngre att mina känslor inte var äkta på grund av att jag är adopterad. Men huvudsaken är att jag vet att min mamma älskar mig lika mycket som hon älskar mina syskon, där min bror är adopterad men min syster inte är det. Jag älskar alla i min lilla familj. 

Det som är självklart för mig är ofattbart för andra. Jag har accepterat att det är så. Tillåt mig att vara den jag är och älska min familj, på samma sätt som jag tillåter dig att göra det. 

Här nedan följer en text jag skrev 2007;

Jag blir föbannad när folk säger att adoperade barn ska vara tacksamma för att de blev adopterade. Som om jag skulle gå runt och vara tacksam för att mina föräldrar adopterade mig. Jag kan ju lungt påstå att jag vid 2,5 års ålder, när två främmande människor släpade bort mig från min hemmiljö, då var jag inte särskilt tacksam. Varför skulle jag vara det? Jag BAD inte om att få bli adopterad.. ärligt talat var jag nog ganska förbannad på de där människorna som bara "tog" mig med mot min vilja. Men jag hade ingen talan.. ingen frågade vad jag ville. Och visst, det fattar ju jag med att det skjlle inte fungera, och jag vet att mitt liv antagligen är mycket bättre här i Sverige än vad det skulle varit om jag bott kvar i Colombia, men å andra sidan, hade jag bott kvar i Colombia så hade jag inte vetat om något annat. Som jag nu inte vet om något annat än att vara adopterad. Så vad har jag att jämföra med? Jag vet ju inte hur det känns att inte vara adopterad. Det är som att fråga en mörkhyad människa hur det är att vara ljushyad.. hur fan ska de veta det?

Sen blir jag arg när folk ser adoption som något negativt.. att adpotera är fasen inget negativt! Inte en "sista utväg" för de som inte kan få biologiska barn. Ser man adoption som det tycker jag faktiskt inte att man ska adoptera. Man ska adoptera om man känner att man vill.. Man ska adoptera om man känner sig redo för att bli mamma/pappa. Att få ett barn är en otroligt fin gåva, oavsett om det är ett biologiskt barn eller inte. Adopterade barn blir inte annorlunda mot bilogiska barn. Vi är precis likadana. Den enda skillnaden jag kan komma på är att vi ibland funderar över våra rötter.. det är ju inte direkt så att vi kan sätta oss och kolla i fotoalbum för att se om vi liknar farmor eller mormor.. Det är lite mer komplicerat än så. Och visst kan man kanske ibland känna att man saknar en del av sin egen historia. Jag själv vet ju ingenting om mina två första år. Det kommer alltid att bli ett mysterium, antagligen. Men att vi skulle bli sämre eller bättre männsikor pga av adoptionen är verkligen inte sant. Vi formas efter våran uppväxt.. inte varifrån vi kommer. Iallafall tror jag att det är så. Men vad vet jag?

Att föräldrar skulle älska sina biologiska barn mer än sina adopterade är också något jag inte fattar hur folk kan tro. Som om jag inte skulle älska mina syskon för att vi inte är biologisk släkt med varandra. Men de är ju ändå mina syskon. Även om vi inte hålls ihop av blodsband hålls vi ihop av syskonkärlek.
Som man säger: Some Bonds Are Stronger Than Blood.
Som kärleken mellan adopterade.