Att älska en adopterad
Kategori: Allmänt
När jag var sex år gammal började jag i förskoleklass. Det var i samma veva som jag började få frågor som:
- vad kommer du ifrån?
- vem är din riktiga mamma?
Dessa frågor följdes upp av en ström påståenden:
- din mamma är inte din riktiga mamma
- du är inte svensk egentligen
- du är inte en riktig Colombian
- din mamma älskar inte dig på riktigt eftersom du är adopterad.
- du älskar inte din mamma på riktigt eftersom det inte är din riktiga mamma
Jag kommer ihåg att det oftast var vuxna som sa det till mig. Vuxna människor som presenterade sin åsikt, sina fördomar och siba uppdiktade tankar som att det var sanningar.
Förstod de vad de gjorde? De tog ifrån mig det finaste och renaste jag hade. De tog ifrån mig den ovillkorliga kärleken som finns mellan ett barn och en mor.
Genom att säga till mig att jag inte kunde älska min mamma på riktigt, eller på samma sätt som ett biologiskt barn älskar sin mamma berättade de för mig att jag inte var tillräckligt. Det jag gav i kärlek var inte tillräckligt. Enbart eftersom min mamma och mina syskon inte är knutna via biologiska band.
Förstod de hur ont det gjorde? Förstod de vilken förödande effekt de hade på mig? Att det det skulle leda till år av kompensation från min sida. Jag måste kompensera för att jag som person inte räcker till. Jag ska vara den där snälla lilla dottern som man bara måste tycks om. För hon är ju så duktig.
Jag idag förstår att folk handlade utifrån okunskap. De visste inte. Så de skapade en sanning från vad de själva trodde. Okunskap kan vara förödande. Fördomar likaså. Farliga, på riktigt. Små ord skapar stora sår. Dessa sår blir ärr. Och dessa ärr kanske aldrig bleknar.
