ayudame

Jag har i princip hela mitt liv fått predikat för mig hur jag som adopterad bör agera. Hur jag ska vara. Hur jag ska tänka och hur kag ska känna. Vad jag bör vara tacksam för samt att jag måste tacka min mamma för att hon adopterade mig.

Jag är uppfostrad till att lyssna på de vuxna. Att respektera dem. Och absolut. Jag respekterade, och gör fortfarande när folk som är äldre eller i min egen ålder, talar om adoption. 

Problematiken, eller snarare det som krockar, är att vi baserar våra argument på väldigt skilda grunder. Jag tänker att man, oavsett ämne baserar sina argument och åsikter på egna erfarenheter. Sin egenkomponerade kunskapskälla.  Jag som adopterad baserar mina argument utifrån de kunskaper jag samlat på mig.  Vad du som icke adopterad, och utan egna adoptivbarn, har för kunskaper och erfarenheter i ämnet vet jag inte. Jag förstår att du har en åsikt. Jag kan tycka att det är kul att du engagerar dig i ämnet. Men förlåt. Jag har svårt för att du, trots att du kanske är äldre än mig, ska tala om för mig hur jag bör vara och känna. Du är inte jag. Vi delar inte samma erfarenheter. Jag är faktiskt mer insatt i ämnet än dig. Som sagt. Jag respekterar dina åsikter, dina tankar. Men jag köper kanske inte ditt argument. För jag anser inte att dina kunskaper i ämnet är tillräckligt starka för att vara trovärdiga. Så, snälla, predika inte dina fördomar för mig och bli inte arg på mig om jag inte gör som du säger. 

Jag talar inte om hur du som icke-adopterad bör förhålla dig till ditt liv. 

Tack.