ayudame

 

De i min omgivning sa åt mig att vila. Att ta det lugnt. Att de såg att jag var trött. Mindre glad. Mer frånvarande. Men jag ville verkligen inte erkänna det för mig själv. Jag var ju strestålig! Så bra på att hantera dessa stressade situationer som dök upp. Jag skulle ju dessutom bevisa att jag kunde. Hon sa att jag inte var mogen nog att kunna. Så, då borde jag ju snarare vara tacksam över att jag nu får chansen att bevisa mig själv. Så att jag kan låta henne så alla mina kompetenser. Vara glad över faktum att det nu hängde på mig. Att avdelningens ramar skulle ligga på mig. Perfekt tajmat jue!

Men varför blev det inte så då? Varför kunde jag inte? Det blev inte som jag tänkt. Som jag önskat och som andra förväntade sig. Jag försökte verkligen. Jag menar det. På riktigt. Jag försökte. Ville att det skulle fungera. Jobbade för att få det att funka. Men kanske hade hon rätt? Kanske kan jag inte?

 

Jag svek dem. Barnen. Föräldrarna med må hända. Men mest barnen. Jag ville bara vara en bra pedagog. Någon som de kände fanns där för dem. Som tog fighten för deras skull. Men jag kunde inte. Hade inte kompetensen nog för att hålla ihop, lyfta upp och föra framåt. Jag skämdes så mycket. Skämms fortfarande. Varför gick det inte? Jag strävade aldrig efter att det skulle bli perfekt. Absolut inte. Bra. Jag ville bara att det skulle bli bra. Varför blev det inte det då?