ayudame

 

Bo Tristan Erik Soleng Arvidsson 

2410g 

46cm 

2021-09-07 

11.14

Bättre sent än aldrgi, här kommer min förlossningsberättelse med Tristan. :)

 

Hela måndagen den 6 september hade jag en konstig känsla i kroppen. Jag var liksom trött men ändå lite rastlös och otålig. Trött och seg med en ländrygg som värkte. Jag tyckte det kändes som dagarna innan Dominick kom, så jag gick liksom litegrann och väntade på att vattnet skulle gå. Men icke. Så jag går och lägger mig. 

 

Klockan 02.30 vaknar jag av ett ordentligt knip/hugg i magen. Jag tror min första tanke var "oj en värk?" men sen tänker jag att jag nog bara måste på toa. Första halvtimmen går jag från toan till sängen med värkar som kommer ungefär var tionde minut. Klockan 03 lägger jag mig i soffan och försöker känna efter om det är falskt alarm eller om värkarna fortsätter komma. Känns onödigt att väcka Patrik om det nu inte skulle sätta igång på riktigt och än så länge är det fullt hanterbara att endast andas igenom. Dessutom ville jag verkligen inte skynda till BB mitt i natten för att sen bli hemskickad! Värkarna fortsätter att komma och klockan 04.45 väcker jag Patrik. Den mest svårväckta människan någonsin visar det sig så jag får mer eller mindre dra med honom upp till soffan. Då har jag värkar var 7:e minut och de känns verkligen nu. Klockan 05 klockar jag dem till var 4:e minut och då får Patrik ringa förlossningen i Borås. Hon på förslossningen frågar lite grundläggande frågor, ber mig ta en panodil och att det bara är för oss att höra av oss när vi bestämmer oss för att åka in. 

 

Strax efter 05.30 ringer jag och väcker mamma eftersom hon har lovat att passa Dominick under tiden. Hon svarar lite yrvaket och vi kommer överrens om att vi ska höra av oss när vi bestämt vilken tid hon behöver komma. 

 

Fram tills nu är jag inte det minsta orolig inför förlossningen. Jag fokuserar bara på att andas och hålla mig lugn och få ihop allt runtomkring. Nu när jag insett att det är värkar och inte falskt alarm är jag mest peppad! Peppad och lite lättad över att graviditeten är färdig då jag haft ganska ont de senaste dagarna. Från det att jag ringt och väckt mamma sms:ar vi lite fram och tillbaka om när hon ska komma. Patrik äter frukost och vaknar till men tycker ändå att vi kan avvakta lite. Men när klockan närmar sig 06.30 ber jag mamma komma, för nu kommer värkarna var 3.e-4:e minut och det gör ONT och känns altmer intensiva. Mamma lovar att komma så fort som möjligt och jag ber Patrik att börja packa ut våra väskor och babyskydd i bilen. Strax innan 07 vaknar Dominick så jag går in och lägger mig hos honom. Mäktigt att ta värkarna samtidigt som ens förstfödde ligger bredvid och vaknar till. Dominick får vakna i lugn och ro så när mamma kommer vid 07.10 skuttar han glatt upp. 

 

07.30 sitter jag och Patrik i bilen påväg till förlossningen. Värkarna klockar jag var 3-4:e minut och det känns verkligen nu. Det blir en lång timme i bilen där vi får stanna för att jag måste kräkas. Jag dricker en medtagen apelsin-dricka för att försöka få lite energi iaf. Annars är resan händelselös förutom att jag skrämde skiten ur Patrik när jag vid ett tillfälle skrek rakt ut av smärta. Men annars är jag tyst och vi smårpratar lite mellan värkarna. 

 

Vi parkerar utanför förlossningn 08.35. Jag tar en värk på parkeringen innan vi ringer på porttelfonen och blir insläppta. En sköterksa möter oss i korridoren och vi blir visade till ett undersökningsrum. Mellan värkarna ger jag info om att det är mitt andra barn, hur länge värkarna har varit och hur intensiva de är. Hon noterar att jag låter snuvig och meddelar att vi kommer behöva göra Covid test. 

Hon lämnar oss och jag springer och kissar innan en barnsmorska med en barnmorskestudent kommer in, kanske en 5-10 minuter senare. De presenterar sig och sedan kollar barnmorskestudenten hur öppen jag är. Citat "jag tror du är öppen 8-9 cm, men jag ska be min kollega kolla". Barnmorskan kollar och konstaterar direkt att jag är öppen 9 cm. Jag minns att jag tänker "JA!", och att jag är lite glad över att jag troligen inte kommer behöva ha ont så länge till. 

 

Sedan är det raka vägen in till en förlossningssal. Vi får inte ens hämta våra väskor i bilen. Jag byter om till en sjukhusrock och får på mig ett par nättrosos med en stor blöja/binda i. Lagom obekvämt egentligen men vid det här laget har jag så ont så jag skiter i vilket. Får lägga mig på sängen/britsen och får meddelat att jag inte kommer kunna få någon smärtlindring. Men syrgas får jag men eftersom jag minns hur illamående jag blev av syrgasen när jag födde domi använder jag den enbart under värkarna, mest för att ha ngt att fokusera andningen på. De meddelar också att jag är negativ på corona testet. Skönt det iaf!

 

Från och med nu är det lite blurrigt i minnet men jag minns att vi får in saft som Patrik "matar" mig med och att jag säger att jag vill veta ALLT som händer. Jag vrider och vänder mig på britsen. Värkarna gör kanske inte mer och mer ont men de blir mer intensiva och trycket ökar. Efter en stund är jag öppen tio centimeter och trosorna åker av. Vi väntar lit på att Tristan ska sjunka tillräckligt långt ned för att det ska vara läge för att krysta. De har visserligen sagt att jag får men att bebis behöver sjunka lite lägre. De tömmer mig på urin och sedan tar de hinnorna så att vattnet går. klockan 10.45 får jag börja krysta. Riktigt skönt att få ta i ordentligt. Jobba med värken och känna hur kroppen svarar. Det tar ändå lite emot och de nämner vid ett tillfälle att jag ska ställa mig på knä efter nästa krystvärk. Men då tar jag i ordentligt så huvudet syns. Sköterskan börjar knäppa upp min skjorta och säger att "jag knäpper upp för nu kommer han snart". Då slår det mig att jag faktiskt kommer få upp min bebis på bröstet. Som jag sörjt att jag inte fick med Dominick. Det kommer hända nu. Som sagt så synts huvudet. Det har kommit in en till barnsmorska (vilket är standard vid alla förlossningar) och de talar sinsemellan om "vi ska ta det på en eller två värkar" "TVÅ" säger den nya barnmorskan och jag hinner tänka "gött, bara tre krystningar kvar". I nästa värk kommer huvudet. Shit. Jag blir tillsagd att sluta krysta och andas. Så jag andas och andas och samlar kraft och väntar in nästa. Så kommer den, jag krystar och helt plötsligt är trycket och värken i ryggen borta och upp på mitt bröst kommer min son. min. son. Liten, blå, blodig och vit. Älskde älskade lilla knyte!

 

Det går int att förklara. Det är en sån sjuk fantastisk känsla som inte går att förlika med någonting annat. Magisk.