ayudame

Låt oss ta en närmare titt på det här med att föda en prematur.. 

Att inte vara gravid längre men bebisen är på en annan avdelning. Hela din kropp och sinne skriker att den vill ta hand om sitt barn. Men du kan inte. 

Att inte få byta första blöjan. 

Inte hinna det du hade planerat in innan BF. Gravidmassage, packa BB-väskan, läsa böcker. Gå på föräldrakurs, skriva förlossningsbrev. Förbereda dig mentalt för en förlossning och att bli mamma. 

Att få känna sig stor och tung och känna sig färdig med sin graviditet. 

Att inte få vara hos din bebis. Att behöva vänta timmar innan du får träffa honom efter förlossningen. Det där magiska ögonblicket när din bebis läggs hos dig direkt efter förlossning finns inte. Känna det där magiska när man ser det man kämpar för. Skapat. 

Den ständiga oron på neonatalen. Att inte få vara hos din bebis som måste vara på en annan avdelning. Ständigt kolla värden. Kolla tempen, vikten. Att under de första nätterna, när Dominick inte fick vara med oss, vakna flera gånger i timmen, med ett ryck, och undra var han var någonstan. Varför var han inte hos mig?

Lättnaden och osäkerheten vid henkomst. Sonda, pumpa, sonda pumpa. På klockslag. Dygnet runt. Oron över att ta hem familjemedlemmar för att inte bebis ska bli sjuk. 

Stressen över att inte känna bebislyckan. Stressen över att känna lyckan. Tankarna om att bakslag kan komma närsomhelst. Nervositeten inför varje hemsjukvårdsbesök. 

Nej. Det var inte bara fantastiskt. Det var inte bara guldkant att få slippa gå fulltid och behöva föda en "fullgången bebis". Ok? Min bebis är underbar. Han är det bästa som hänt mig. Det är en erfarenhet som stärkt mig. Gett mig perspektiv.  Men, att få en prematur-bebis är inte bara glitter och solsken.