Det här med att amma. Jag tyckte redan innan jag blev gravid att det är en självklarhet att man ska få amma varsomhelst. Det handlar för mig i grund och botten om att ett barn behöver mat. Mat, näring för att kunna växa. Vem skulle neka ett barn att få
må bra och växa.
Sedan Dominick kom anser jag om möjligt ännu mer att det ska vara en självklart. Det är ju inte direkt så att min tanke är att jag ska visa brösten, jag ska mata mitt barn. Om du som vuxen är hungrig så äter du ju något. Då ska väl min bebis få äta när
hungern sätter in? För mig avsexualiseras brösten när de "används" i syfte att föda ett barn. Då blir de som vilken kroppsdel som helst.
Önskar kanske att Dominick valt att stanna kvar någon vecka till i min mage. Det var en något jobbig start vi hade, med infektion och andningshjälp. Andningsuppehåll, gulsot och blodtransfusion. Att ha honom ständigt uppkopplad på EKG och stirra på den så fort siffrorna började gå ned och be en snabb bön om att de inte skulle falla för lågt. Hur man intalade sig själv att inte bli för glad när de ökade igen för man visste att de när som kunde sjunka farligt lågt igen.
När bakslagen kom och man kände förtvivlan över att inte kunna hjälpa sitt eget barn. Oförmågan att räcka till. Att jag som mamma inte kunde hjälpa min son.
De första nätterna, när han inte fick sova hos oss utan på övervaket, hur jag vaknade hela tiden och undrade var mitt barn var. Varför var han inte hos mig? Det enda jag ville var att få ha mitt barn hos mig och sorgen i att inte få ha det.
Men vi kämpade oss igenom den tiden. Vi fick komma hem och vi har även blivit av med sonden.
Med facit i hand så vill jag inte ha det gjort på något annat sätt. Det här är vår resa. Den är helt unik och bara vår.
Tack älskade son för allt du lärt mig om livet, på bara tre veckor dessutom! Vart ska den här resan sluta? ❤️
en liten sneakpeak från gravidfotograferingen son skedde för en vecka sedan. Alltså i vecka 31.
Mötte upp Cathrin Ostertun och själva fotograferingen gjorde vid lövekull camping. Blev såå nöjd med bilderna! Fick en hel drös med fina bilder men den här är en av mina favoriter :)
Tisdag, och idag gick vi in i vecka 31! Jösses vad tiden går.. Vill både stanna den och sametidigt snabba på den. Vill ju träffa min lille bebis!
Morgonpromenad, frukost och sedan lite plugg. Jobbigt när huvudet vill mer än vad det orkar.. tur att det är ett väldigt roligt och framförallt intressant ämne.
Eftermiddagspromenad till affären där jag glömde handla både en och fyra saker.. gravidhjärna?
Tog en lång power nap när jag kom hem och vaknade med ett illamående som hette duga. Lovely. Pluggade lite innan kvällspromenad. Middag och sedan chill i soffan resten av kvällen.
Idag går vi in i vecka 22! Jisses vad tiden går fort..
Förutom att jag fortfarande mår otroligt illa precis hela tiden och därmed också är konstant super-trött är det hur mysigt som helst! Sedan någon vecka tillbaka känner jag min lille krabat leva rövare i magen och det känns tydligare och tydligare.
Så häftigt!
.. egentligen borde rubriken vara "stickorna". Kissade ju fakriskt på tre stycken. Inte för att jah egentligen förstod även efter den tredje att jag var gravid. Tror att något sånt stort är ganska ogreppbart på en gång. För mig behövde det sjunka in.
Självklart var vi båda två väldigt glada och uppspelta. Men förstod vi att vi skulle bli föräldrar? Knappast.
Ska vi prata lite gravid-symptom? Klart vi ska! Jag hade redan innan vi plussat varit ovanligt ofta kissnödig. Jag kände mig inte heller riktigt som mig själv. Svårt att sätta fingret på det men något rastlöst i kroppen liksom.
Vi plussade i vecka tre och jag började må illa nästan omgående. Tänkte verkligen att det skulle gå över efter några veckor. Lite oroande att det omtalade "morgonillamåendet" visade sig vara må-jätteilla-precis-hela-tiden illamående. Och till alla er
som säger att det är självförvållat. Absolut. Men jag behöver inte tycka att det är jättekul att må piss-illa hela tiden. själv. Inte kunna somna, vakna stup i kvarten. Vara konstant trött och inte kunna jobba eller vara social. Sjutton veckor av
konstant illamående där jag inte orkat vara mig själv. Nej. Jag behöve inte tycka att just den biten av graviditeten är rolig.
Med det sagt. Så är det såklart andra delar med att vara gravid som är helt fantastiska. Hur kroppen fungerar. Min kropp skapar ett liv. Kan någonting bli mer magiskt?!
Det är fint att se magen växa. Det är intressant att märka av vilka cravings man får i olika veckor av graviditeten (tänkte lägga upp en lista på mina cravings so far).
De första veckorna märks ju (inte för mig iallafall) ingen större skillnad mer än att illamåendet kommer och att jag är otroligt sugen på mjölk (dricker inte alla mjölk i vanliga fall). Annars tickar tiden på där mycket energi går åt till att förstå att
jag ska bli mamma. Mamma. Jag?! Vem sjutton godkände det?!
Tänkte skriva om dagen vi plussade. För det var ju någonstans där den här redan började.
Vi plussade ju redan i vecka 3, en tisdag var det till och med. Hela helgen hade jag varit så extremt kissnödig hela tiden, samt att vi hade våra aningar. Så införskaffade ett graviditetstest som jag tog på morgonen den 10 april. Vågade
knappt titta på den men den visade tydligt att jag var gravid. Men det vågade jag inte direkt lita på så efter en promenad med hundarna kilade jag bort och köpte ett test till. Även det visade, om ännu tydligare, att jag visst var gravid.
Så svårt att ta in och jag ville bara att M skulle komma så att jag kunde få berätta för honom. Han kom på eftermiddagen och jag hade packat ned båda testen samt en babybody som jag köpt vid något svagt tillfälle flera år tidigare, i en presentpåse.
Den glädjen, chocken och förvåningen jag fick se i M’s ansikte når han plockade upp först bodyn och sedan testerna var nog detsamma som jag haft flera timmar tidigare. Minns jag rätt så kunde vi inte sluta kramas :)
Dock var vi nyfikna på hur långt gågna vi var så vi tog oss ut och bort till ett apotek. Införskaffade ett mer specifikt graviditetstest. Den visade tre veckor.
Jag tror alla som någonsin har plussat på ett graviditetstest kan känna igen sig i känslan av att det känns otroligt overkligt. Man förstår samtidig som man inte alls förstår. Det är fantastiskt, skrämmande, overkligt och helt underbart på samma gång!
